Som rubriken lyder så är det från och med den 16:e September officiellt; vi är gifta! I alla fall i Amerika. Än så länge så måste vi skicka in lite papper för att få det lagligt hemma i Sverige. Men i grund och botten är det som jag alltid har sagt; långt innan vi ställde oss framför prästen i Viva Las Vegas Wedding Chapel kände jag det som att vi redan var gifta. För mig handlade giftermålet aldrig om att förbättra eller förändra något. För mig var det mer ett konstaterande för omvärlden, där vi visade öppet det som vi redan visste - att vi vill spendera resten av våra liv tillsammans. Jag tror aldrig ett bröllop har genomförts så smärtfritt som det bröllop vi hade. Då menar jag inte på grund av att vi valde ett enkelt bröllop i sig, utan för att vi var så pass säkra i varandra och vad vi ville. Kalla fötter, tveksamhet, extrema nerver fanns inte. Vi ville bara ha en dag där vi fick ägna oss åt varandra - varken mer eller mindre. Sen, av naturliga skäl, så kan vi inte komma ifrån att en kvinna vill och bör få känna sig speciell. När vi gift oss åkte vi limousine tillbaka till Bellagio, där Ulrika fick vandra i sin brudklänning upp till hotellrummet. På vägen var det fullt med folk som tittade och tog bilder, men framförallt som gratulerade. Det tjoades och klappades händer åt alla håll. Personligen är jag inte så mycket för den sortens uppmärksamhet, men att se min Gumma få känna sig speciell betyder världen för mig. Väl uppe på hotellrummet hade vi en fantastisk vy utöver Bellagiofontänen som sprutade vatten i takt till vackra symfonier. Vi hade fått hotellrummet uppgraderat till just den vyn då receptionisten fick reda på att vi skulle gifta oss. Så, vad som kvarstår för mig, innan en drös bilder, är att tacka alla som gjorde vår dag speciell. Jag vet att inte ens 0,3% av dessa människor kommer läsa det här inlägget, men jag gör det ändå. Tack till receptionisten som uppgraderade vårt rum. Tack till de trevliga människorna på Viva Las Vegas Wedding Chapel som gav oss både skratt och leende - särskilt med en ganska så stel präst. Tack till limousinchauffören som fick rulla in min Gumma med hennes gigantiska klänning. Tack till alla människor som gratulerade oss från höger till vänster när vi anlände tillbaka på Bellagiohotellet. Tack till Michael Steininger och Adrienne Wikström som gjorde vår dag oförglömlig genom att vara våra vittnen, trots vår korta historik ihop. Tack till alla människor som gratulerat oss i efterhand på ett eller annat sätt. Men framförallt, tack till min underbara Gottenos för att du vill dela ditt liv med mig. Jag älskar dig Fru Eriksson!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar